Jag har den senaste tiden haft en massa tid att tänka, och under den tiden tänker jag både på praktiska saker men även på helt onödiga saker, bara för glädjen i det. Under den tiden har jag insett att jag är till stor del en drömmare. Jag sitter hellre hemma insvept i en filt och drömmer om vad jag vill kunna göra och uppnå än är ute i verkligheten och gör något för att uppnå det.
Jag drömmer om att vara en sann Pole Dancer. Jag vill vara en som talar, tänker och lever pole. En som dansar pole flera gånger i veckan, och lär mig nya trick om inte varje vecka så flera i månaden. En som ser ett trick i en tävling (och en som besöker tävlingar när jag nu är inne på det) och sedan övar hemma tills det sitter, bara för att jag vill kunna det. Jag vill vara en som inte bara själv håller på med pole varje stund jag är ledig och kroppen tillåter det, utan även är aktiv i hela pole-communityn och inte bara har en massa vänner som håller på med pole utan även får andra vänner att komma med.
Jag vill vara bra på pole dance, och inte ge upp direkt det går en månad utan framsteg.
Jag drömmer om att hjälpa människor. Nu i sommar är jag personlig assistent, och det har fått mig att inse ännu mer att jag vill hjälpa andra. När jag var mellan 13 och 17 drömde jag om att bli psykolog, och på så sätt hjälpa andra. Sedan insåg jag charmen i ekonomi, och där är jag nu. En idé skulle vara att skaffa dubbla utbildningar, men samtidigt vet jag inte om jag vill utbilda mig inom psykologi, eller bara vara väldigt bra på det naturligt.
Jag vill vara en som får andra att må bra bara genom att umgås. En som direkt vet hur andra känner, och kan hjälpa dem utan att det för dem känns som att få hjälp utan som att de själva inser lösningen. Jag vill vara en som räddar förhållanden. En som kan berätta när det är värt att kämpa och när man borde ge upp.
Jag har ändå läst en del böcker inom ämnet, och känner för att läsa ännu fler. Problemet är bara att jag känner för det i max en timme, sedan tappar jag intresset, släpper boken och glömmer allt. I någon månad, sedan dyker intresset upp igen och så går det runt.
Jag drömmer om att vara bra på att träffa människor. Jag vill vara en som man redan efter första mötet tänker på med ett leende. En som alltid har något roligt/smart/passande att säga. En som man tycker om att umgås med, och som man alltid försöker ha så mycket kontakt med som möjligt. En vän som är första alternativet när man behöver hjälp, men en som man också vill ge samma sak tillbaka åt.
Jag är blyg, och speciellt det senaste året har jag känt mig begränsad av det. Jag har däremot vänner som är precis som jag nyss beskrev - och försöker uppnå samma sak genom dem. Det räcker inte - ibland är man på egen hand när man ska träffa nya människor. Är man med sina super-sociala vänner blir det också lätt att det är de som talar och är underbara människor, medan man själv står där lätt leende men utan att lämna ett större intryck.
Jag drömmer om att uppnå min drömkropp. Min kropp är bra på många sätt, men jag känner ändå att jag vill ha så mycket mer. Jag vill ha en kropp som ser bra ut i mini-shorts. Jag vill ha en bh som är två storlekar större. Jag vill ha hud som inte är ärrad av barndom/kattklor utan är jämn och fin. Jag vill ha en jämn solbränna (motsatsen till vad jag har nu...). Mitt hår är fint. Mina naglar är perfekta. Men det finns så mycket mer som är okej men inte perfekt. Jag har höga krav på mig själv, och numer är jag inte ens säker på att jag klarar av att uppfylla dem.
Jag är omgiven av en massa underbara människor. Vänner. Familjen. Fästmannen. Trots det finns det stunder när jag ifrågasätter vad vi tillför varandra. Jag har lyckats omge mig med människor som får mig att må bra och vara lycklig, men jag vet ändå inte säkert vad det är jag tillför deras liv.
Just nu är mitt huvud sprängfullt med tankar, och jag tänker sakta låta dem komma ut. Min midsommar är fylld med jobb och väldigt lite planerat umgänge, men just nu känns det helt okej. Sommaren är ändå fylld med planer.
Puss.
